Ur Svenska Konstnärer av Ewa Rudling
”Måleriet är en fest för ögat”
På konstreservatet S:t Eriks gargantueska fester träffade jag Sidney Levine. Han hade den vackraste ateljén och lagade underbar fransk mat Han är charmig och lättsam och dansar tango. Sidney är franskt chevaleresk och en svensk naturälskare.
Vi kommunicerar på franska. Det är nästan som i Paris. Sidney Levines målningar har ett lugn och en mystik. Man skulle kunna tro att de är från Toscana med sina ibland nästan dystra cypressliknande träd. Men det är svensk växtlighet från omgivningarna i Stockholm eller på västkusten.
Sidney Levine berättar:
Jag är född mitt i sommaren i Lysekil på den svenska västkusten. Det finns en ö i Gullmarsfjorden som heter Lindholmen. Morfars far köpte Lindholmen 1910 för att ha någonstans att segla till från Göteborg. Min pappa har lärt mig allt jag kan utan att han behövde säga något speciellt. Vi var fem barn. Det var ganska livligt. Min farfar var rysk· jude. Han flydde 1917 från Vilnius och bolsjevikerna till Paris. Pappa blev advokat i Paris. Mamma kom från den kända familjen Ekman i Göteborg, som startade sockerbruket SSA, Volvo och Skandinaviska Banken. De gav kredit till fattiga, miljoner till sjukhus och sponsrade universitet. Morfar var disponent för sockerbruket. Mina föräldrar träffades när mamma var i Paris för att lära sig franska. Pappa hade förlorat halva sin familj i Auschwitz. Han flydde till Brasilien under Kriget och har aldrig berättat vad han gått igenom. Han ville inte plåga oss. Mamma var hans hopp om en ny familj.
Pappas begrepp om konstnärsliv var Modigliani som dog i misär och alla konstnärsbohemer i Paris. Det fanns inga konstnärer i vår familj. Min morfar ville bli en men blev genast förbjuden av familjen Ekman. Min pappa var en mycket bildad man. Han gav mig friheten. Jag började måla när jag var 17 år. Jag har aldrig varit duktig på att rita i skolan, men blev jättesugen när någon talade om konst. Min svåger Claude Gateau kan mycket. Vi gick på muséer. Jag uppskattade utställningen Macciaioli i Paris mycket. Det var en Italiensk grupp som var före impressionisterna. Jag tyckte om idéen att vara konstnär. Det var ett slags ”état d’âme” (själstillstånd).
Jag började med musik och blev sångare i rock’n’roll-gruppen Plum Circus. Vi var 4 kompisar som åkte på turne i Normandie med påföljd att jag blev relegerad från internatskolan och fick fortsätta mina studier i Paris där jag missade studenten.
Jag hade börjat måla redan året innan för jag visste att det var kört i gymnasiet.
Jag hamnade i Atelje Yankel där det mest var japaner, och jag fattade inte hur min konst kunde passa ihop med dem. Jag var minutiöst noggrann. Japanerna slängde sin färg på duken. I början var jag mest abstrakt men jättesnabbt blev jag figurativ. Jag målade min barndom I Bohuslän. Varje sommar åkte vi från Frankrike till den ljuvliga Lindholmen.
En vacker dag tog jag chansen att flytta till Sverige. Då hade jag redan ställt ut här flera gånger. Det var roligare och lättare att komma in i konstvärlden i Sverige. Min fostran i konsten är fransk men i Paris är det enklare om man kommer utifrån och är exotisk precis som jag är exotisk här. Jag letade efter en ateljé i Stockholm, hamnade på S:t Eriks gamla sjukhus och fick ett litet rum i korridorerna där de hade samlat konstnärerna. Där hade jag turen att träffa KjARTan Slettemark. Vi började sympatisera och han har hjälpt mig med mycket. Tack vare KJARTan fick jag en superb ateljé. Vi kallade oss ”Konstreservatet S:t E ik – avdelning Det Tredje Ögat”, startade kurser i krokiteckning, konst-kurser för barn, föreläsningar och utställningar. Vi hade höst och vårsalonger, tangokvällar och kreativa konstnärskalas dar vi grillade laxar. Grannarna ringde efter brandkåren. Det var en rolig tid. Där fick jag träffa Ewa Rudling för första gången. Vi var 100 konstnärer från början. KjARTan Slettemark och jag var de sista som höll ut när vi blev vräkta för nybygget efer sex år. Sista tiden hade de stängt av el och vatten men vi jobbade på ända tills grävskopan kom till slut.
For mig år det viktigast att jag målar mot alla regler. Vissa konstnärer säger att måleriet är dött, men det som är nytt i måleriet är att kunna måla – att våga måla. Man har redan målat allt, därför tror man inte att det finns något hopp i måleriet men om man är konstnär kan man göra allt. I konstskolorna lär man sig inte att måla idag, man lär sig att kasta farg på duken. För mig är konsten ett sätt att bjuda på ett spektakel – något sorn andra kan se. Måleri är en fest för ögat. Att vara konstnär är ett sätt att drömma och berätta sin dröm for publiken som kanske kan förstå och uppskatta den.
”Jag ser Sidney Levine som en diskret surrealist som målar fram luftiga, vilsamma platser där drömmar kan mötas.”
Ingemar Landström 17 maj 1998
————————
Extrait du livre de Ewa Rudling ”Artistes suédois”
”La peinture est une fête pour les yeux”
J’ai rencontré Sidney Levine dans les fêtes gargantuesques de l’academie St Erik. Il avait le plus bel atelier et il cuisinait à la française. Il est charmant et plaisant et dansait le tango. Sidney est un français chevaleresque et un suédois amateur de la nature. Nous communiquons en français. C’est presque comme à Paris. Les peintures de Sidney ont quelque chose de calme et de mystique. On
pourrait croire qu’ ils sont de la Toscane avec ses cyprès, mais c’est de la végétation suédoise, des alentours de Stockholm, ou bien de l’archipel.
Sidney Levine:
Je suis né en plein été sur la côte ouest de la Suède dans une île d’un fjord. Mon arrière- grand-père a acheté l’ île en 1910 pour faire de la voile. Mon père m’ a apprit tout ce que je sais sans jamais avoir eu besoin de tout me dire. On etait cinq enfants, c’ etait très vivant.
Le père de mon père etait juif russe. Il a fuit en 1917 de Vilnius et des bolcheviques vers Paris. Mon père est devenu avocat à Paris. Ma mère vient de la célèbre famille Ekman de Göteborg, qui ont demarré l’ industrie du sucre, Volvo et la SE Banque. Ils faisaient credit aux pauvres, donnaient des millions aux hopitaux et fondaient les universités. Mes parents se sont rencontrés à Paris lorsque ma mère apprenait le français. Mon père a perdu la moitié de sa famille à Auschwitz. Il a fuit au Bresil pendant la guerre et n’ a jamais
raconté ce qu’ il avait éprouvé. Il ne voulait pas nous tourmenter. Ma mère etait l’espoir d’ une nouvelle famille.
Pour mon père, l’ idée de la vie d’ artiste était l’ image de Modigliani qui mourrut dans la misère. Il n’y a pas d’artistes dans ma famille. Le père de ma mère voulait l’être mais en fut imédiatement écarté par la famille Ekman.
Mon père etait très cultivé. Il m’ a donné la liberté. J’ ai commencé à peindre à 17 ans. A l’ école je n’ etais pas doué pour le dessin, mais je m’ intéressais vivement lorsqu’ on parlait art. Mon beau-frère, Claude Gateau est connaisseur. Nous allions au musée. J’ ai beaucoup apprecié l’ exposition des Macciaiolis à Paris. C’etait un groupe d’ italiens avant les impressionistes. J’ aimais l’ idée d’être artiste C’est une sorte d’état d’âme.
J’ai debuté par la musique. Je suis devenu chanteur dans un groupe rock, ”Le Plum Cirkus”. Nous étions quatre garcons qui partaient en tournée en Normandie, avec les conséquences d’être renvoyé de mon collège. J’ai dû poursuivre mes études à Paris ou j’ai raté mon bac. J’ avais déjà commencé à peindre l’ année d’ avant parce que je me savais perdu avant l’examen. J’ ai été accepé à l’ atelier Yankel aux Beaux-Arts où il n’ y avait que des japonais. J’ etais méticuleux. Les japonais jettaient la peinture sur la toile. Au début j’ etais assez abstrait très rapidement je suis devenu figuratif. Je peignais mon enfance suédoise. Chaque été nous partions de France vers cette île en Suède.
Un beau jour j’ai pris la chance d’y aller vivre de facon permanente. J’avais déjà exposé plusieurs fois à Stockholm. C’etait plus sympathique et plus simple d’ entrer dans le monde de I’ art en Suède. Mon apprentissage de l’ art est francais, mais à Paris c’ est plus facile quand on vient de l’ étranger et on est exotique, tout comme moi en Suède.
J’ ai trouvé un atelier à Stockholm. Je me suis retrouvé dans l’ ancien hôpital St Erik avec une douzaine d’ artistes. Là j’ ai eu la chance de rencontrer KjARTan Slettemark. Nous avons sympathisé et il en’ a beaucoup soutenu. Grâce à KjARTan j’ ai obtenu un studio superbe. Nous avions demarré des cours de croquis, des cours d’art pour enfants, des conférences et des expositions. Nous avions des Salons de Printemps et d’Automne, des soirées dansantes et des fêtes d’ artistes creatives ou nous grillions des saumons entiers. Les voisins appelaient les pompiers. C’ etait une periode très amusante. C’ est là où j’ ai rencontré Ewa Rudling pour la premiere fois. J’ ai l’ impression de peindre contre toutes les règles. Certains disent que la peinture est morte, mais ce qu’il y a de nouveau dans la peinture est de savoir peindre, d’ oser peindre. On a déjà tout peint, c’ est pour cela qu’ on ne croit plus en la peinture, mais si on est artiste on peut tout faire. Dans les écoles d’art on n’ apprend plus à peindre, on apprend à jetter la peinture sur la toile. Pour moi l’ art c’ est une facon d’ inviter au spectacle. Quelque chose que les autres peuvent voir. La peinture doit être une fête pour les yeux. D’être artiste est une facon de rêver et de raconter son rêve au public qui peut-être comprend et l’ apprecie.
”Je percois Sidney Levine comme un surrealiste discret qui peint des endroits aérés et tranquilles où les rêves peuvent se rencontrer”.
Ingemar Landström 17 mai 1987.